Konsten att lyssna på konst.
Jag tänkte att jag skulle ha ett litet tema, nu så här i uppstarten av mitt "nya" liv. Temat lyder: En schematisk översikt i Jacobs huvud. Vad detta innebär praktiskt är helt enkelt att jag väljer någonting, per inläggs basis, jag gillar och diskuterar detta. Lite som definitionen för vad man skriver i en blogg. Praktiskt va? Jag hade tänkt att mjukstarta med en genomgång i varför jag inte gillar kärlekslåtar (oftast) och vad jag gillar att lyssna på, just nu. Jag ska försöka vara så objektivt subjektiv som möjligt, jag lovar. (Notera att det enklaste förmodligen är att tala om kärlekslåtar i avseende på sångtexterna, och inte de instrumentella delarna)
Vad är en kärlekslåt? Jo, det är en låt som oftast handlar om två personer som är, har varit, eller borde vara tillsammans. Allt detta känns ju jättemysigt och gulligt, om man antar att alla redan är tillsammans och lyckliga. Däremot om man inte är tillsammans med någon, så är det väldigt tragiskt alltihopa, oberoende av "kärleks-undergenre", (exempel på sångtext: Du är så fin och tro det eller ej, du är min.. haha). Man vill ju bara gråta när man hör hur lyckligt/olyckligt kära folk är i varandra. Det är klart att man kan ju känna med personen som låten i fråga handlar om, om hon/han är olyckligt kär. Men gör det en glad? Nej.
Nu sitter du säkert och räcker upp handen i din stol och tänker: "Men hallå, man lyssnar ju på en låt för att beröras på olika sätt.", och det gör jag också. Jag kanske, ibland, kan känna att jag behöver lyssna på "depp-musik", men jag tror ärligt talat inte att jag mår bättre av det.
Så vilken typ av musik kan jag tänkas gilla då? En enkel paradoxal genre är: bra kärlekslåtar. Snurrar det? En väl skriven kärlekslåt kan ge mig rys i hela kroppen. Det är oftast för att huvudfokus inte ligger på hur lyckligt/olyckligt kär någon är i någon annan, utan snarare en indirekt kärlekslåt.
För gå ifrån kärleksämnet (jag tror inte att ni höll med mig ändå), så gillar jag låtar med ett övergripande tema. Jag gillar när hela album skapar upplevelsen, och inte den enskilda låten. Förutsatt att det är texten jag lyssnar på. Oftast när det är den instrumentella delen av låten som jag lyssnar på, så spelar en enskild låt mer roll.
Jag lyssnar oftast på tekniskt svår musik. Som Jazz, Fusion och Progg-rock/metall, för att ge dem ett namn (jag gillar inte att ge konst en genre). Jag lyssnar på detta för att jag tycker att det ger mig mer värde att lyssna på något innovativt, istället för en låt som bara är en tappning av en annan (host. schlager? host). Med detta sagt så vill jag poängtera att bra musik inte alls måste vara tekniskt svår för att vara innovativ. Jag lyssnar just nu på Crash Test Dummies - Superman, och det är ett riktigt mästerverk, enligt mig, och det är inte i närheten av vad som kallas tekniskt svårt.
Jag tror jag borde avrunda här. Ha gärna synpunkter på både innehållet och min skrivstil. Detta är, som sagt, för att skriva av mig, men kan jag modifiera saker så att folk gillar att läsa det, så överväger jag det.
Vad är en kärlekslåt? Jo, det är en låt som oftast handlar om två personer som är, har varit, eller borde vara tillsammans. Allt detta känns ju jättemysigt och gulligt, om man antar att alla redan är tillsammans och lyckliga. Däremot om man inte är tillsammans med någon, så är det väldigt tragiskt alltihopa, oberoende av "kärleks-undergenre", (exempel på sångtext: Du är så fin och tro det eller ej, du är min.. haha). Man vill ju bara gråta när man hör hur lyckligt/olyckligt kära folk är i varandra. Det är klart att man kan ju känna med personen som låten i fråga handlar om, om hon/han är olyckligt kär. Men gör det en glad? Nej.
Nu sitter du säkert och räcker upp handen i din stol och tänker: "Men hallå, man lyssnar ju på en låt för att beröras på olika sätt.", och det gör jag också. Jag kanske, ibland, kan känna att jag behöver lyssna på "depp-musik", men jag tror ärligt talat inte att jag mår bättre av det.
Så vilken typ av musik kan jag tänkas gilla då? En enkel paradoxal genre är: bra kärlekslåtar. Snurrar det? En väl skriven kärlekslåt kan ge mig rys i hela kroppen. Det är oftast för att huvudfokus inte ligger på hur lyckligt/olyckligt kär någon är i någon annan, utan snarare en indirekt kärlekslåt.
För gå ifrån kärleksämnet (jag tror inte att ni höll med mig ändå), så gillar jag låtar med ett övergripande tema. Jag gillar när hela album skapar upplevelsen, och inte den enskilda låten. Förutsatt att det är texten jag lyssnar på. Oftast när det är den instrumentella delen av låten som jag lyssnar på, så spelar en enskild låt mer roll.
Jag lyssnar oftast på tekniskt svår musik. Som Jazz, Fusion och Progg-rock/metall, för att ge dem ett namn (jag gillar inte att ge konst en genre). Jag lyssnar på detta för att jag tycker att det ger mig mer värde att lyssna på något innovativt, istället för en låt som bara är en tappning av en annan (host. schlager? host). Med detta sagt så vill jag poängtera att bra musik inte alls måste vara tekniskt svår för att vara innovativ. Jag lyssnar just nu på Crash Test Dummies - Superman, och det är ett riktigt mästerverk, enligt mig, och det är inte i närheten av vad som kallas tekniskt svårt.
Jag tror jag borde avrunda här. Ha gärna synpunkter på både innehållet och min skrivstil. Detta är, som sagt, för att skriva av mig, men kan jag modifiera saker så att folk gillar att läsa det, så överväger jag det.
Kommentarer
Postat av: Simon Peyron
Vad gäller kärlekslåtar så finns det inte någon större bredd i genren. Det handlar lite om antingen eller som du beskriver och det har spelats så många gånger att det nästan inte finns några nya infallsvinklar i genren! Vad som då kan va räddningen på ett allt för förutsatt lyrik arbete är ju då en sångare som sticker ut otroligt mycket och på så sätt kan få sin text att verka speciell!
Trackback
