Ett kall.

Jag orkar inte plåga dig(er?) med vem jag är mycket mer, för tillfället. Låt mig istället diskutera en sak jag tycker är mycket fascinerande. Nämligen att analysera musik. Jag tror att majoriteten som läst så här långt kanske är lite konfunderade på vad som komma skall, men ta det lugnt, det är många gånger skönare än vad det låter.

Jag tittade idag på första delen i "Jakten på lyckan", som jag tyckte var lite ytlig, men ändå intressant. Nästan i slutet på avsnittet så går låten The Call, av Regina Spektor, igång. I vanlig ordning spelades bara ett litet stycke upp, och det passade bra in på sammanhanget. Jag tampades med en storm av känslor, som jag ofta gör när jag lyssnar på musik.

Jag älskar Reginas låtar, så jag började lyssna på låten. Hela låten. Vad jag kände då var helt skilt från vad jag kände när jag lyssnade på den från programmet. Detta förbluffade mig lite granna. Inte för att det är så svårt att "manipulera" låtens naturliga berättelse och flöde, genom att välja en specifik liten del av låten, utan snarare för att det är så otroligt hur mycket man tänker på medan man lyssnar på en låt. Jag gör det i alla fall, och gör inte du det så tycker jag att du borde pröva analysera låten.

Min process ser ut som följande: Jag lyssnar på låten, gärna med texten framför mig och försöker relatera orden, instrumenten och bådas klanger med känslor och försöker tänka på saker det påminner mig om. Allt kombinerat bildar, för mig, ett klart narrativ. En berättelse som kan vara olik nästa gång jag lyssnar på låten. Ibland är låtar konstruerade som fabler eller allegorier, men även då gillar jag att sätta en definitiv historia för stunden. Jag måste även poängtera att det är lättare och roligare att "analysera" sådana låtar, för låtar med en väldigt uppenbar berättelse blir oftast alltid samma berättelse (typ: jag älskar dig, gud vad du är fejn.) :)

Jag kan ju avsluta lite lätt med att säga att ni borde lyssna på låten jag nämnde, den är jättebra. Vad jag just förklarat gör många undermedvetet, men jag tycker det är extra trevligt när man är medveten om att man faktiskt analyserar låten.

Konsten att lyssna på konst.

Jag tänkte att jag skulle ha ett litet tema, nu så här i uppstarten av mitt "nya" liv. Temat lyder: En schematisk översikt i Jacobs huvud. Vad detta innebär praktiskt är helt enkelt att jag väljer någonting, per inläggs basis, jag gillar och diskuterar detta. Lite som definitionen för vad man skriver i en blogg. Praktiskt va? Jag hade tänkt att mjukstarta med en genomgång i varför jag inte gillar kärlekslåtar (oftast) och vad jag gillar att lyssna på, just nu. Jag ska försöka vara så objektivt subjektiv som möjligt, jag lovar. (Notera att det enklaste förmodligen är att tala om kärlekslåtar i avseende på sångtexterna, och inte de instrumentella delarna)

Vad är en kärlekslåt? Jo, det är en låt som oftast handlar om två personer som är, har varit, eller borde vara tillsammans. Allt detta känns ju jättemysigt och gulligt, om man antar att alla redan är tillsammans och lyckliga. Däremot om man inte är tillsammans med någon, så är det väldigt tragiskt alltihopa, oberoende av "kärleks-undergenre", (exempel på sångtext: Du är så fin och tro det eller ej, du är min.. haha). Man vill ju bara gråta när man hör hur lyckligt/olyckligt kära folk är i varandra. Det är klart att man kan ju känna med personen som låten i fråga handlar om, om hon/han är olyckligt kär. Men gör det en glad? Nej.

Nu sitter du säkert och räcker upp handen i din stol och tänker: "Men hallå, man lyssnar ju på en låt för att beröras på olika sätt.", och det gör jag också. Jag kanske, ibland, kan känna att jag behöver lyssna på "depp-musik", men jag tror ärligt talat inte att jag mår bättre av det.

Så vilken typ av musik kan jag tänkas gilla då? En enkel paradoxal genre är: bra kärlekslåtar. Snurrar det? En väl skriven kärlekslåt kan ge mig rys i hela kroppen. Det är oftast för att huvudfokus inte ligger på hur lyckligt/olyckligt kär någon är i någon annan, utan snarare en indirekt kärlekslåt.

För gå ifrån kärleksämnet (jag tror inte att ni höll med mig ändå), så gillar jag låtar med ett övergripande tema. Jag gillar när hela album skapar upplevelsen, och inte den enskilda låten. Förutsatt att det är texten jag lyssnar på. Oftast när det är den instrumentella delen av låten som jag lyssnar på, så spelar en enskild låt mer roll.

Jag lyssnar oftast på tekniskt svår musik. Som Jazz, Fusion och Progg-rock/metall, för att ge dem ett namn (jag gillar inte att ge konst en genre). Jag lyssnar på detta för att jag tycker att det ger mig mer värde att lyssna på något innovativt, istället för en låt som bara är en tappning av en annan (host. schlager? host). Med detta sagt så vill jag poängtera att bra musik inte alls måste vara tekniskt svår för att vara innovativ. Jag lyssnar just nu på Crash Test Dummies - Superman, och det är ett riktigt mästerverk, enligt mig, och det är inte i närheten av vad som kallas tekniskt svårt.

Jag tror jag borde avrunda här. Ha gärna synpunkter på både innehållet och min skrivstil. Detta är, som sagt, för att skriva av mig, men kan jag modifiera saker så att folk gillar att läsa det, så överväger jag det.

RSS 2.0