Nerför, i en halv våglängd.
Tydligen avviker jag mitt tema direkt, genom ett försök i att förmedla en negativ lutning i en kurva, likt livets vågmönster. Tredje posten idag, vilket tyder klart på att jag aldrig varit på så djupt vatten förut.
Som ni säkert har förstått så har det hänt saker i mitt liv nyligen, som minst sagt skakat min fundamentala stabilitet. Något jag, för mig själv, varit väldigt stolt av att jag haft, till den dag då balansen tycktes ryckas ifrån mig. Jag har aldrig(!) varit särskilt labil. Mitt sinne har, till och med för mig själv, varit som diamant. Detta betyder emellertid inte att jag varit känslokall, tvärtom, jag har känt mig som någon man verkligen kan prata med och gråta ur sina frustrationer hos, och jag har kunnat medföra matnyttiga råd och stöd. Jag har känt mig lite som stålmannen, fast med ett sinne av stål.
Detta förstod jag ju för några dagar sedan att det var något av ett skämt. Från ett till noll på bråkdelen av en sekund, fast med amplifierad verkan. Åtminstone nu förstår jag vad det är alla pratar om. Men ni får ha lite överseende med mitt överdriva utspel här. Från att aldrig gråta, till att nästan inte kunna sluta. Jag trodde faktiskt dessutom inte att det var fysisk smärta involverad. Förstår ni nu hur oerfaren känsloaktör jag är? Det gör så ont så jag tror det hade varit skönt att bara slita ut hjärtat.
Jag har förlorat folk tidigare, så jag lever inte i total ovisshet. Folk har dött, jag har blivit lämnad och jag har lämnat. Ändå är detta en upplevelse av inget tidigare like, för min del. Men nu är det hög tid för oklarheter vill jag lova. Gillar du gåtor? läs nedan.
Likt ett polyritmiskt beteende(!). Du spelar, jag spelar olikt och vi spelar fint, men tillsammans hörs tydligen ekot av mystik. Så jag fått för mig att vi alla gillade att lyssna på vår musik. Tankfylld och medveten lyssning. Du ska få vad du vill, vaniljglass och vad som nu söver. Mitt frekvensomfång skall tyna, och det subliminala tar över... tack allihopa, ni har varit en fantastisk publik.
"Det enda vi vet med säkerhet, är att allt är osäkert" - Voltaire.
Som ni säkert har förstått så har det hänt saker i mitt liv nyligen, som minst sagt skakat min fundamentala stabilitet. Något jag, för mig själv, varit väldigt stolt av att jag haft, till den dag då balansen tycktes ryckas ifrån mig. Jag har aldrig(!) varit särskilt labil. Mitt sinne har, till och med för mig själv, varit som diamant. Detta betyder emellertid inte att jag varit känslokall, tvärtom, jag har känt mig som någon man verkligen kan prata med och gråta ur sina frustrationer hos, och jag har kunnat medföra matnyttiga råd och stöd. Jag har känt mig lite som stålmannen, fast med ett sinne av stål.
Detta förstod jag ju för några dagar sedan att det var något av ett skämt. Från ett till noll på bråkdelen av en sekund, fast med amplifierad verkan. Åtminstone nu förstår jag vad det är alla pratar om. Men ni får ha lite överseende med mitt överdriva utspel här. Från att aldrig gråta, till att nästan inte kunna sluta. Jag trodde faktiskt dessutom inte att det var fysisk smärta involverad. Förstår ni nu hur oerfaren känsloaktör jag är? Det gör så ont så jag tror det hade varit skönt att bara slita ut hjärtat.
Jag har förlorat folk tidigare, så jag lever inte i total ovisshet. Folk har dött, jag har blivit lämnad och jag har lämnat. Ändå är detta en upplevelse av inget tidigare like, för min del. Men nu är det hög tid för oklarheter vill jag lova. Gillar du gåtor? läs nedan.
Likt ett polyritmiskt beteende(!). Du spelar, jag spelar olikt och vi spelar fint, men tillsammans hörs tydligen ekot av mystik. Så jag fått för mig att vi alla gillade att lyssna på vår musik. Tankfylld och medveten lyssning. Du ska få vad du vill, vaniljglass och vad som nu söver. Mitt frekvensomfång skall tyna, och det subliminala tar över... tack allihopa, ni har varit en fantastisk publik.
"Det enda vi vet med säkerhet, är att allt är osäkert" - Voltaire.
Konsten att lyssna på konst.
Jag tänkte att jag skulle ha ett litet tema, nu så här i uppstarten av mitt "nya" liv. Temat lyder: En schematisk översikt i Jacobs huvud. Vad detta innebär praktiskt är helt enkelt att jag väljer någonting, per inläggs basis, jag gillar och diskuterar detta. Lite som definitionen för vad man skriver i en blogg. Praktiskt va? Jag hade tänkt att mjukstarta med en genomgång i varför jag inte gillar kärlekslåtar (oftast) och vad jag gillar att lyssna på, just nu. Jag ska försöka vara så objektivt subjektiv som möjligt, jag lovar. (Notera att det enklaste förmodligen är att tala om kärlekslåtar i avseende på sångtexterna, och inte de instrumentella delarna)
Vad är en kärlekslåt? Jo, det är en låt som oftast handlar om två personer som är, har varit, eller borde vara tillsammans. Allt detta känns ju jättemysigt och gulligt, om man antar att alla redan är tillsammans och lyckliga. Däremot om man inte är tillsammans med någon, så är det väldigt tragiskt alltihopa, oberoende av "kärleks-undergenre", (exempel på sångtext: Du är så fin och tro det eller ej, du är min.. haha). Man vill ju bara gråta när man hör hur lyckligt/olyckligt kära folk är i varandra. Det är klart att man kan ju känna med personen som låten i fråga handlar om, om hon/han är olyckligt kär. Men gör det en glad? Nej.
Nu sitter du säkert och räcker upp handen i din stol och tänker: "Men hallå, man lyssnar ju på en låt för att beröras på olika sätt.", och det gör jag också. Jag kanske, ibland, kan känna att jag behöver lyssna på "depp-musik", men jag tror ärligt talat inte att jag mår bättre av det.
Så vilken typ av musik kan jag tänkas gilla då? En enkel paradoxal genre är: bra kärlekslåtar. Snurrar det? En väl skriven kärlekslåt kan ge mig rys i hela kroppen. Det är oftast för att huvudfokus inte ligger på hur lyckligt/olyckligt kär någon är i någon annan, utan snarare en indirekt kärlekslåt.
För gå ifrån kärleksämnet (jag tror inte att ni höll med mig ändå), så gillar jag låtar med ett övergripande tema. Jag gillar när hela album skapar upplevelsen, och inte den enskilda låten. Förutsatt att det är texten jag lyssnar på. Oftast när det är den instrumentella delen av låten som jag lyssnar på, så spelar en enskild låt mer roll.
Jag lyssnar oftast på tekniskt svår musik. Som Jazz, Fusion och Progg-rock/metall, för att ge dem ett namn (jag gillar inte att ge konst en genre). Jag lyssnar på detta för att jag tycker att det ger mig mer värde att lyssna på något innovativt, istället för en låt som bara är en tappning av en annan (host. schlager? host). Med detta sagt så vill jag poängtera att bra musik inte alls måste vara tekniskt svår för att vara innovativ. Jag lyssnar just nu på Crash Test Dummies - Superman, och det är ett riktigt mästerverk, enligt mig, och det är inte i närheten av vad som kallas tekniskt svårt.
Jag tror jag borde avrunda här. Ha gärna synpunkter på både innehållet och min skrivstil. Detta är, som sagt, för att skriva av mig, men kan jag modifiera saker så att folk gillar att läsa det, så överväger jag det.
Vad är en kärlekslåt? Jo, det är en låt som oftast handlar om två personer som är, har varit, eller borde vara tillsammans. Allt detta känns ju jättemysigt och gulligt, om man antar att alla redan är tillsammans och lyckliga. Däremot om man inte är tillsammans med någon, så är det väldigt tragiskt alltihopa, oberoende av "kärleks-undergenre", (exempel på sångtext: Du är så fin och tro det eller ej, du är min.. haha). Man vill ju bara gråta när man hör hur lyckligt/olyckligt kära folk är i varandra. Det är klart att man kan ju känna med personen som låten i fråga handlar om, om hon/han är olyckligt kär. Men gör det en glad? Nej.
Nu sitter du säkert och räcker upp handen i din stol och tänker: "Men hallå, man lyssnar ju på en låt för att beröras på olika sätt.", och det gör jag också. Jag kanske, ibland, kan känna att jag behöver lyssna på "depp-musik", men jag tror ärligt talat inte att jag mår bättre av det.
Så vilken typ av musik kan jag tänkas gilla då? En enkel paradoxal genre är: bra kärlekslåtar. Snurrar det? En väl skriven kärlekslåt kan ge mig rys i hela kroppen. Det är oftast för att huvudfokus inte ligger på hur lyckligt/olyckligt kär någon är i någon annan, utan snarare en indirekt kärlekslåt.
För gå ifrån kärleksämnet (jag tror inte att ni höll med mig ändå), så gillar jag låtar med ett övergripande tema. Jag gillar när hela album skapar upplevelsen, och inte den enskilda låten. Förutsatt att det är texten jag lyssnar på. Oftast när det är den instrumentella delen av låten som jag lyssnar på, så spelar en enskild låt mer roll.
Jag lyssnar oftast på tekniskt svår musik. Som Jazz, Fusion och Progg-rock/metall, för att ge dem ett namn (jag gillar inte att ge konst en genre). Jag lyssnar på detta för att jag tycker att det ger mig mer värde att lyssna på något innovativt, istället för en låt som bara är en tappning av en annan (host. schlager? host). Med detta sagt så vill jag poängtera att bra musik inte alls måste vara tekniskt svår för att vara innovativ. Jag lyssnar just nu på Crash Test Dummies - Superman, och det är ett riktigt mästerverk, enligt mig, och det är inte i närheten av vad som kallas tekniskt svårt.
Jag tror jag borde avrunda här. Ha gärna synpunkter på både innehållet och min skrivstil. Detta är, som sagt, för att skriva av mig, men kan jag modifiera saker så att folk gillar att läsa det, så överväger jag det.
Hej världen.
Fram till idag lovade jag mig själv att aldrig hamna i den här situationen. Idag ser min värld annorlunda ut, och jag antar att jag helt enkelt får följa med i livets hårda vändningar och lära mig leva med dess överraskningar. Fram till idag lovade jag mig själv att aldrig blogga, att aldrig dela med mig av min förvrängda världsbild och mina konstiga ritualer. Idag är inte samma dag som igår.
Hej och förlåt för min konstiga introduktion. Mitt namn är Jacob och jag är ibland svårare än relativitetsteorin själv, det är åtminstone vad jag har fått höra. Jag är en programmerare med ett brett utbud av intressen. De mest utmärkande är b.l.a. musik, teknik och politik (de tre "ik:erna"). Det tredje på listan är egentligen inte ett intresse, det är snarare ett diskussionsämne jag ofta faller in på, men har lite vetskap om; Jag tycker mycket, och jag tycker det högt.
Varför jag gör detta är ett mysterium, även för mig, men det jag vet är att jag antagligen behöver "kanalisera mina känslor" på något sätt. Detta är alltså ett försök att skriva av mig vad jag tänker, då jag verkar ha svårigheter med att förmedla mina tankar oralt. Jag förstår att majoriteten av minoriteten som någonsin kommer läsa det här, förmodligen bryr sig väldigt lite om mig och mina tankar. Jag vet varken hur länge eller hur intimt jag kommer att fortsätta med det här, men så livet går så skall detta reflektera. Har du tröttnat än?
Jag får väl försöka att avsluta min introduktion på ett retoriskt korrekt sätt och prata om något som får dig road. Dagens outfit: En bekväm kofta från H&M, ett par fina jeans och raggsockor - med en så bekväm yta och ett så skört inre borde jag väl fått alla att ramlat av stolen vid det här laget.
Hej och förlåt för min konstiga introduktion. Mitt namn är Jacob och jag är ibland svårare än relativitetsteorin själv, det är åtminstone vad jag har fått höra. Jag är en programmerare med ett brett utbud av intressen. De mest utmärkande är b.l.a. musik, teknik och politik (de tre "ik:erna"). Det tredje på listan är egentligen inte ett intresse, det är snarare ett diskussionsämne jag ofta faller in på, men har lite vetskap om; Jag tycker mycket, och jag tycker det högt.
Varför jag gör detta är ett mysterium, även för mig, men det jag vet är att jag antagligen behöver "kanalisera mina känslor" på något sätt. Detta är alltså ett försök att skriva av mig vad jag tänker, då jag verkar ha svårigheter med att förmedla mina tankar oralt. Jag förstår att majoriteten av minoriteten som någonsin kommer läsa det här, förmodligen bryr sig väldigt lite om mig och mina tankar. Jag vet varken hur länge eller hur intimt jag kommer att fortsätta med det här, men så livet går så skall detta reflektera. Har du tröttnat än?
Jag får väl försöka att avsluta min introduktion på ett retoriskt korrekt sätt och prata om något som får dig road. Dagens outfit: En bekväm kofta från H&M, ett par fina jeans och raggsockor - med en så bekväm yta och ett så skört inre borde jag väl fått alla att ramlat av stolen vid det här laget.
