Subliminal modulation.

Det måste finnas någon som tänker att jag härmed ska presentera en tes i tankeöverföring, eller telekinesi, men hör och häpna: tyvärr. Jag skulle dock vilja påpeka att även om så må vara fallet, som kan verka ytterst paradoxalt, så är det inte meningen. Kanske jag förmedlar sådana teser subliminalt, men utan att yttra för mycket så kan jag glädja dig med att inte ens jag hittar ord för att beskriva egenskaperna hos sådana extrapoleringar av ord som är tankar. Oj vad jag snurrar till det för oss båda. Jag kan ju inte förmå mig att störa den fina viljestyrka som får dig att fortsätta läsa dessa abnorma förvrängningar som vi kallar förmedlingar av just ord och tankar, för du är ju intresserad eller hur?

Tillbaka till ämnet (haha), jag älskar den här låten:



En oputsad klenod, som säkert kändes välpolerad under skapandets tidsepok (notera min välvilja till uttrycket). Många ungdomar, mig inkluderat, förstår ofta inte hur folk kan tycka att musiken "då" var så mycket bättre. Något jag absolut inte håller med om, även om jag tycker det. (Nu när jag satt detta obskyra inlägg i rörelse, kan jag lika gärna fortsätta). Många av låtarna från förr har en tendens att överdrivas, av subjektiva människor, som tidslösa. Någonting som jag håller med om, till viss mån.

I låten ovan kan jag hitta element som helt klart kan beskrivas som tidlösa: nämligen melodin, kombinerat med den väl framförda sången och lyriken. Allt annat är kasst, jämfört med dagens mått. Detta är självklart en subjektiv analys, skriven av ett tämligen subjektivt sinne, men tänk på det: en nyinspelning av denna låt, mixad och reglerad till fördärv, hade kunnat slå topplistor. Har jag fel? Jag älskar denna låten!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0