Dopaminbrist.

Allt är så rörigt i mitt huvud. Jag har alla logiska förklaringar och vet precis vad som är fel, men det struntar min fettsubstans i. Jag måste erkänna att jag idag(igår) kom fram till vissa premisser som borde styra min hjärna och mig till en "bekväm" slutsats, vi vet ju emellertid hur det blir med det lilla experimentet. Jag har hittat subtila, strukturella fel i vissa av mina antaganden som kan leda till att jag måste tänka om. Jag har även hittat andra möjliga felkällor, som jag verkligen hoppas är inkorrekta.

Det går alltså dåligt praktiskt, men bra teoretiskt. En vanlig företeelse i sådana här sammanhang. Med dåligt praktiskt menar jag många saker, som jag inte kommer ta upp här då det är alldeles för privat, komplicerat, jobbigt e.t.c. Det största problemet är att det enda sättet jag kan ha rätt på, är om någon annan har rätt, vilket gör att jag har fel. Jag måste alltså tvinga mig själv att ha fel, för att försöka få det rätt. Är du med?

Jag vill få rätt på det, så jag måste alltså ha fel. Men jag kan inte sluta tänka på vad som faktiskt är logiskt. Logiken verkar faktiskt, för första gången i mitt liv, få mig att förlora på alla plan. Om allt skiter sig så tänker jag offra mig själv för att rädda någon annan, det är det rätta. Mitt liv mot ditt och du vann första gången våra blickar möttes...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0