Ett kärt återseende.

Oj, det var ett tag sedan. Anledningen till den abrupta återkomsten är ett erbjudande jag precis fick. Så jag dedikerar härmed detta inlägget till Robin Bergmark, som förtjänar ett välformulerat "tack, men nej tack".

Som jag sa fick jag precis ett erbjudande att sitta i våran studentkårs sektionsstyrelse(? - rätta mig nu om jag sa fel), vilket jag var kvick att tacka nej till. Jag gav en del långa formuleringar, som i sig stämmer och är giltiga, men ändå inte tillräckliga. Jag pratade om hur jag har åsikter som i grund och botten är väldigt själviska och hur jag klagar hopplöst på min oro över vissa djupt ingrodda vanor skolsystemet verkar gilla, men att jag inte bryr mig om små förändringar som inte gynnar mig. Jag vill dock starkt poängtera min yttersta respekt till dem som faktiskt gör skillnad, hur små förändringar de än må vara.

Hur som helst så kom jag på mig i varför jag inte vill engagera mig, och det har egentligen väldigt lite med åsikter att göra. Jag fick en insikt i mig själv, lite som att jag såg mig själv utveckla en förståelse för mig själv. Något som händer alla, med den substantiella skillnaden att alla kanske inte kommer på sig själva att göra det.

Jag hör väldigt ofta folk säga att jag har många fördelaktiga drag; jag är smart, allmänbildad, tekniskt lagd men socialt kompetent. Jag tackar och bockar, självfallet, och jag har alltid hållt med i viss mån. Jag måste emellertid säga att jag härmed vill stryka den sistnämnda. Jag är socialt kompetent, till en klar gräns. Det folk upplever som socialt beteende i mig är egentligen en virtuell verklighet som jag har förfinat under en lång period. När jag utsätts för en situation med många människor sätter jag mig i ett tillstånd som egentligen inte är något jag är bekväm i och jag kan inte heller hålla det tillståndet hur länge som helst. Jag har lärt mig att hålla det uppe längre och längre, men jag har aldrig varit riktigt bekväm i det.

Jag är en förtäckt enstöring som egentligen bara vill vara ensam eller med utvald person. Det är endast i det tillståndet jag kan vara mig själv och jag kan vara där hur länge som helst. Nu känner du kanske igen dig, för alla borde ju tycka det är jätteskönt att komma hem efter att ha behövt upprätthålla en fasad inför folk, men jag tror att jag är annorlunda för att jag faktiskt rent ut sagt känner obehag för känslan av att vara nära bara några människor.

Men frukta ej, jag har ju i alla fall svaret till varför jag är sådan här. Eller åtminstone vad jag tror är anledningen. Det sparar jag dig däremot till en annan gång... Blir du inte ledsen nu ;)

Kommentarer
Postat av: Robin

Jag kan ju lämna en kommentar här också, och säga att det var ett väldigt bra "tack, men nej tack"!



Så tack för den mycket bra motiveringen!

2011-04-16 @ 00:09:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0