Nerför, i en halv våglängd.
Tydligen avviker jag mitt tema direkt, genom ett försök i att förmedla en negativ lutning i en kurva, likt livets vågmönster. Tredje posten idag, vilket tyder klart på att jag aldrig varit på så djupt vatten förut.
Som ni säkert har förstått så har det hänt saker i mitt liv nyligen, som minst sagt skakat min fundamentala stabilitet. Något jag, för mig själv, varit väldigt stolt av att jag haft, till den dag då balansen tycktes ryckas ifrån mig. Jag har aldrig(!) varit särskilt labil. Mitt sinne har, till och med för mig själv, varit som diamant. Detta betyder emellertid inte att jag varit känslokall, tvärtom, jag har känt mig som någon man verkligen kan prata med och gråta ur sina frustrationer hos, och jag har kunnat medföra matnyttiga råd och stöd. Jag har känt mig lite som stålmannen, fast med ett sinne av stål.
Detta förstod jag ju för några dagar sedan att det var något av ett skämt. Från ett till noll på bråkdelen av en sekund, fast med amplifierad verkan. Åtminstone nu förstår jag vad det är alla pratar om. Men ni får ha lite överseende med mitt överdriva utspel här. Från att aldrig gråta, till att nästan inte kunna sluta. Jag trodde faktiskt dessutom inte att det var fysisk smärta involverad. Förstår ni nu hur oerfaren känsloaktör jag är? Det gör så ont så jag tror det hade varit skönt att bara slita ut hjärtat.
Jag har förlorat folk tidigare, så jag lever inte i total ovisshet. Folk har dött, jag har blivit lämnad och jag har lämnat. Ändå är detta en upplevelse av inget tidigare like, för min del. Men nu är det hög tid för oklarheter vill jag lova. Gillar du gåtor? läs nedan.
Likt ett polyritmiskt beteende(!). Du spelar, jag spelar olikt och vi spelar fint, men tillsammans hörs tydligen ekot av mystik. Så jag fått för mig att vi alla gillade att lyssna på vår musik. Tankfylld och medveten lyssning. Du ska få vad du vill, vaniljglass och vad som nu söver. Mitt frekvensomfång skall tyna, och det subliminala tar över... tack allihopa, ni har varit en fantastisk publik.
"Det enda vi vet med säkerhet, är att allt är osäkert" - Voltaire.
Som ni säkert har förstått så har det hänt saker i mitt liv nyligen, som minst sagt skakat min fundamentala stabilitet. Något jag, för mig själv, varit väldigt stolt av att jag haft, till den dag då balansen tycktes ryckas ifrån mig. Jag har aldrig(!) varit särskilt labil. Mitt sinne har, till och med för mig själv, varit som diamant. Detta betyder emellertid inte att jag varit känslokall, tvärtom, jag har känt mig som någon man verkligen kan prata med och gråta ur sina frustrationer hos, och jag har kunnat medföra matnyttiga råd och stöd. Jag har känt mig lite som stålmannen, fast med ett sinne av stål.
Detta förstod jag ju för några dagar sedan att det var något av ett skämt. Från ett till noll på bråkdelen av en sekund, fast med amplifierad verkan. Åtminstone nu förstår jag vad det är alla pratar om. Men ni får ha lite överseende med mitt överdriva utspel här. Från att aldrig gråta, till att nästan inte kunna sluta. Jag trodde faktiskt dessutom inte att det var fysisk smärta involverad. Förstår ni nu hur oerfaren känsloaktör jag är? Det gör så ont så jag tror det hade varit skönt att bara slita ut hjärtat.
Jag har förlorat folk tidigare, så jag lever inte i total ovisshet. Folk har dött, jag har blivit lämnad och jag har lämnat. Ändå är detta en upplevelse av inget tidigare like, för min del. Men nu är det hög tid för oklarheter vill jag lova. Gillar du gåtor? läs nedan.
Likt ett polyritmiskt beteende(!). Du spelar, jag spelar olikt och vi spelar fint, men tillsammans hörs tydligen ekot av mystik. Så jag fått för mig att vi alla gillade att lyssna på vår musik. Tankfylld och medveten lyssning. Du ska få vad du vill, vaniljglass och vad som nu söver. Mitt frekvensomfång skall tyna, och det subliminala tar över... tack allihopa, ni har varit en fantastisk publik.
"Det enda vi vet med säkerhet, är att allt är osäkert" - Voltaire.
Kommentarer
Trackback
